Nu när vårt lands olika delar mer och mer håller på att förlora sin särprägel och omflyttningen är stor, vaknar intresset på nytt för det gamla dräktskicket. Även vi i Brännkyrka Hembygdsförening upplever hur fler och fler vill ha vår hembygdsdräkt. Hur man önskar sig sykurser för att få hjälp med att sy sin dräkt, och hur kurser ordnas i dräkthistoria.


DRÄKTHISTORIA
Vårt lands dräkthistoria är också mycket gammal. Betraktar vi t. ex. Vångabondens dräkt från Östergötland eller dräkter från Gotland kan vi spåra detaljer från klädedräkter redan på 600-700-talen. Många dräkters koltar kan spåras från 1300-talet då både män och kvinnor kunde ha sådana klädnader. Stickade raka benfodral eller de i linnelärft härstammar från 1500-talet.

Ja, så har de flesta dräkter något av ett uråldrigt arv, i en dräkt kan vi spåra medeltida drag, i en annan hur renässansen satt sin prägel på dräkten eller hur 1700-talets romantiska klädesdetaljer finns med eller 1800-talets mera stränga och puritanska klädesvanor stannar kvar i folkdräkten.

Förra gången det liksom gick en dräktvåg över landet var när seklet var ungt. Många nya dräkter komponerades eller nykonstruerades då.

Dessa nya dräkter kallades just folkdräkt, landskapsdräkt, nationaldräkt eller hembygdsdräkt. En socken var det vanligaste utbredningsområdet. Det fanns också högtidsdräkter, vilka kanske bättre än vardagsdräkterna bevarade de medeltida traditionerna. Vingåkersdräkten och Leksandsdräkten är typiska exempel på detta. Även färger och tygsorter kunde variera efter tillgång på olika växtfärger, ull, lin, skinn m.m. på trakten.


KVINNO- OCH MANSDRÄKTER
Kvinnodräkten och mansdräkten har vissa gemensamma drag inom samma bygd, men har också många helt olika detaljer, beroende på framförallt kvinnans civilstånd. Huvudbonaden är ofta tecknet på om kvinnan är gift eller ogift. I folkligt dräktskick var håruppsättningen minst halva huvudbonaden.

Utslaget hår fick enligt fornnordisk sed bäras endast av ogifta kvinnor, som då ofta hade ett band i dräktens färger knutet om håret. Ett tecken på hustruvärdigheten var huvudduken, huvan eller mössan. På vissa håll har det t.o.m. förekommit att det föreskrevs att håret skulle i och med äktenskapets ingående skäras av.

Denna rigoröst vidmakthållna sedvänja bottnade i primitiva folkliga föreställningar om hur hår kunde snärja främmande män. Det var också under en tid då det stod i lagen att kvinnan gifte sig till heder och husfrudöme, till lås, nycklar, halv säng och en tredjedel av lösöret.

Några andra personliga ägodelar hade hon inte mer än sina kläder och möjligen några smycken. Men smycken tillhörde ofta hela släkten och lånades ut vid högtidliga tillfällen, eller ärvdes i rakt nedstigande led till det äldsta barnet i familjen. Hemgiften om föräldrarna hade sådana möjligheter eller morgongåvan om den äkta mannen hade råd till det var hennes enda personliga egendom därutöver.

I ärvdabalken stod det t.o.m. "Gånge hatt till och huva ifrån", vilket just speglar t.o.m. hur man i lagen kännetecknade könen efter klädedräkten. Hatt var mannen och huvan var kvinnan. Som jag nyss nämnde kallades just kvinnohuvudbonaden huva. I gengäld var äktenskapet ett sakrament och slog vakt om kvinnans ställning som gift.


BRÖLLOPSDRÄKTER
Både man och kvinna bar vid äktenskapets ingående praktfulla och påkostade bröllopsdräkter. Några fasta former för dess utseende och utsmyckning kan i allmänhet inte urskiljas. Ofta fanns dessa högtidsdräkter bara i ett fåtal exemplar i bygden och tillsammans med brudkronan fick den lånas hos prästfrun eller annan ståndsperson i församlingen. Bruket av brudkrona härstammar från 1600-talet.
 

Dess föregångare var sannolikt jungfrukransen, som man sedan bar tillsammans med kronan. Kanske är det detta med krona och krans tillsammans som sedermera ledde till bruket med att klä kronan med t.ex. myrten, som gav som resultat en grön krona. Den gamla folkvisestrofen om "krona och krans i dansen" anspelar antagligen just på bruket med jungfrukransen och brudkronan.

Men bruket med brudkronan krävde att uppfylla jungfruligheten. Befanns det att bruden inte gick ut sina nio månader innan första barnet kom, så var omförgyllningen av den lånade brudkronan en hela samhällets sak.

Makarna fick på så sätt betala en dyr och för många nästan oöverkomlig plikt för sitt bedrägliga beteende mot övriga församlingsbor.


SORGDRÄKTEN
Bruket av en särskild sorgdräkt är också gammalt. Redan på 1500-talet började bruket att sörjande klädde sig i svart och vitt. Dräkten var då ofta i svart fotsid kjol och långärmad svart blus. I sorgdräkten har det vita förklädet spelat en synnerligen framträdande roll, och de vita stora kragarna. I hovdräkten, som användes till sorg, har ända till vår tid bevarats de uråldriga breda vita kragarna och den speciella kantiga mössa som kallades smäcken och det vita fotsida förklädet.


BARNDRÄKTER
Barndräkter finns på en del håll t.ex. i Dalarna, Vingåker, Österåker, Skåne och Blekinge. Ofta bestod barndräkten för både pojkar och flickor av kolt, förkläde och mössa. Men redan i 5-7 års ålder så började barndräkterna se ut som de vuxnas dräkter. Men ännu idag möter vi dräktmössorna till småbarn, framförallt Leksandshättan, som blivit en populär småbarnsmössa överhuvudtaget, kanske till och med utan tanke på dess ursprung som fokdräktsmössa.


Länk till Brännkyrkadräkt

Av ETHEL FLOÉN-WINTHER

  


               Vår hembygdsdräkt i Brännkyrka

Brännkyrkadräkten bygger på de gamla landskapsdräkterna men är nykomponerad på traditionell grund. Fru Anna Löfdahl kom upp med idén till hembygdsdräkten som är ämnad att bäras som högtidsdräkt. Den invigdes år 1950, tredje söndagen i advent i Brännkyrka kyrka med tal av dåvarande kyroherde G. Collini. Allt material utom sidenet i hättan är hemvävt, levererat av Stockholms Läns & Stads Hemslöjdsförening.

Av Anna Löfdahl

      


        Hembygdsdräkt från Kinda i Östergötland

Att vi i dag har så pass god kännedom om 1800-talets folkliga dräktskick i Kinda härad har sin orsak i det omfattande forskningsarbete som på 1920-talet utfördes inom Kisa-Västra Eneby JUF under Allan Mannebergs ledning. Jag finner det lämpligt att inleda dräktbeskrivningen genom att citera Allan Manneberg och låta honom berätta sina minnen från forskningsarbetet:

"I början av 1920-talet bildades i Kisa och Västra Eneby en avdelning av jordbrukarnas Ungdomsförbund (JUF) med bl a hembygdsvårdande verksamhet på programmet. I samband därmed uppsattes ett folkdanslag. Bland ungdomarna i danslaget var det då ej känt, att det i trakten förr funnits någon enhetlig folkdräkt, varför flickorna skaffade sig skedevidräkten (kallad ”östgötadräkten”) från norra Östergötland och pojkarna mansdräkten från Ydre med blå frack.

När en flicka i danslaget sedan skulle prova sin nysydda skedevidräkt med röda strumpor i sitt hem, påpekade hennes gamla mormor eller farmor, att om flickan skulle ha 'så'ne där gamle sörtens kläer, måste ho ha vite strumpor, för dä hadde di allti förr här i trakta'.Det var vår första upplysning om att det funnits en allmänt buren folkdräkt i Kisatrakten.

Den närmaste anledningen till att ett utforskande av äldre tiders dräktskick hos allmogen i orten igångsattes av JUF a dåvarande hembygdssektion (Runar Johansson, C G Lindqvist och A Manneberg) var, att C G Lindqvist under sitt arbete som skogvaktare hösten 1924 kommit i samspråk med då 79-årige J P Malm i Grönlid vid Grönede, Kisa socken, och därvid av denne fått en handfull gjutna malmknappar, som skulle ha tillhört en manlig folkdräkt inom Kinda härad.

Att barskinnspälsar av ett visst snitt burits inom Kinda och Ydre härader, var oss förut bekant. Men hos Malm kunde vi få ganska utförliga uppgifter om mansdräktens övriga plagg, som användes i hans ungdom. Då Lindqvist och jag kom upp till Grönlid för att fråga ut Malm närmare om saken, var denne ej hemma.

Medan vi väntade på Malm, började mor Malm, som liksom sin make var född i Horn omkring 1845 och uppväxt där, tala om en kvinnlig häradsdräkt, som burits allmänt i hennes barndom.

Hennes mor och svärmor och deras samtida hade burit den, men mor Malm och hennes jämnåriga hade inte velat ”klute ut sej i de där granne kläera”. När den äldre generationen gick bort, kom häradsdräkten ej längre att bäras mera allmänt. Då Malm kom hem, bekräftade han riktigheten av sin hustrus uppgifter beträffande häradsdräkten, den kvinnliga och den manliga, och när vi vandrade därifrån, hade vi i stora drag klart för oss, hur dräkterna en gång sett ut.

Efter anvisning av Runar Johansson i Korpklev uppsökte vi senare soldatänkan Sofia Hägg i Hagalund under Ramshult och där erhöllo vi sannerligen lön för mödan. Hon kunde in i smådetaljer lämna beskrivning på de olika plaggen till såväl den kvinnliga som den manliga dräkten och hade själv kvar en hel del dräktdelar, bland annat en barskinnspäls, som hon ännu använde, ”hucklen”, en vitbroderad axelduk och ett par halvhandskar av vaxat, gult skinn, som räckte upp till armbågarna.

Hos mor Hägg bodde då en änka Germundsson, som också lämnade en del värdefulla uppgifter om de gamla dräkterna. Hon hade kvar tre par ärmförlängare till kvinnodräkten. Vidare erhölls av ett flertal äldre personer huvudsakligen inom socknarna Kisa och Västra Eneby bekräftande och kompletterande uppgifter om dräkterna.

Vid uppspårandet av gamla dräktplagg var antikvitetsuppköpare Modig från Kisa oss till god hjälp och ävenså bistod oss godsförvaltare Helge Spolander på Tomestorp i vårt arbete på olika sätt.

Skräddarmästaren P A Ramstedt, Hagstugan, Korpklev, hade som pojke hjälpt sin fader med att sy de olika delarna till den manliga dräkten och efter hans anvisningar sydde sonen Axel Ramstedt, skräddarmästare i Kisa, de första återupplivade manliga kindadräkterna.

Vid besök en vardag i maj 1930 hos gamla Lena Kari i Lidhem, Yxefall, född i Tjärstads socken, visade det sig, att hon, frånsett livstycket, som var utbytt mot en ljus bomullsblus, fortfarande var klädd i den gamla kvinnodräkten med en stor vit huvudduk, knuten i nacken, med ett enkelt men vackert kulörtrandat svart ylleförkläde, som var slitet och fastsytt på en enfärgad (ej randig) brungrön kjol, och med vita strumpor och svarta lågskor. De dräkter, hon beskrev från sin ungdom i Tjärstad, överensstämde i snitt och färger med de dräkter, vi förut fått beskrivning på och till vilka vi hittat en hel del plagg.

I vårt efterforsknings- och uppteckningsarbete erhölls värdefull hjälp av dåvarande amanuenserna Gerda Cederblom vid Nordiska Museet, Stockholm, och Bengt Cnattingius vid Östergötlands Museum, Linköping, och i museernas samlingar påträffades ett flertal dräktdelar från trakten.

Dessa folkdräkter, den manliga och den kvinnliga, synas ha burits allmänt av allmogen i Kinda härad fram till mitten av 1800-talet, men trängdes sedan mer och mer undan av nyare dräktskick. Enstaka plagg såsom barskinnspälsarna användes av några äldre ända in på 1920-talet. Ett stort antal dräktdelar ha anträffats inom häradet.

SMÅLÄNDSK SLÄKTSKAP
Allan Manneberg framhåller att det har funnits ett särpräglat dräktskick i Kindabygden fram till 1800-talets mitt. Utmärkande för mansdräkten var knäbyxor av skinn, längdrandig väst, mörkblå jacka eller långrock och sommartid naturfärgad linnerock. Kvinnodräkten bestod av randig kjol och randigt förkläde. Livstycket var rött och försett med broderier. Rutigt halskläde med broderier och en broderad huvudduk hörde till.

Med Kinda och Ydre närbesläktade traditioner finner vi istället i norra Småland. Sett i historiskt och kulturellt perspektiv är detta helt naturligt. Dessa två härader har tillhört Småland, och det var först i början av 1600-talet som överflyttningen till Östergötland blev definitiv.

Starka skäl ger oss anledning tala om ett nordsmåländskt dräktområde med stora likheter i det folkliga dräktskicket. Detta område fattar Aspeland, Njudung (Östra och Västra härader), Tveta, Vista, Norra och Södra Vedbo samt Ydre och Kinda.

KVINNODRÄKTEN
Särken bestod vanligen av två delar, en överdel av linne och en underdel av blångarnsväv. Den var djupt urringad vid halsen. Ärmarna var korta och hade vid axeln fyra insydda veck, två framåt och två bakåt, varigenom ett puffärmsliknande utseende uppstod. Den korta ärmen var ett särtecken för Kinda och Ydre. Vintertid (från Mikaeli till Valborg) hade man fastsydda ärmförlängare. Dessa var vanligen av samma tyg som överdelen men kunde i högtidssammanhang vara av tyll med vita broderier.

Kjolen var av halvylletyg eller - för sommarbruk - ibland av linne. Den var långrandig i två färger, vanligen brunt och grönt. Kombinationerna grått­svart, grått-grönt, grått-brunt och svart-grönt kunde även förekomma. Rändernas bredd kunde variera. Man använde mestadels ofärgad linne- eller bomullsvarp. Kjolen var så lång att den räckte ner till ungefär halva smalbenet.

Enligt en uppgift var den snedskuren och slät upptill med sprund i sidorna så att liksom två lämmar uppstod. Den ena våden knäpptes fram och den andra bak. Innanför den högra våden kunde det vara en ficka. Det var även vanligt att man hade en kjortelsäck av samma tyg som kjolen. Den var fastsydd i en krok och hängde i denna från midjan. Under den kallaste vintern användes ofta skinnkjol med den kortklippta ullen vänd inåt.

Livstycket var av ljusrött kläde. Det var djupt urringat i halsen, rakt skuret nertill samt hade två små veck i ryggen. För figurpassningens skull isyddes ofta en triangelformad kil i vadderad sidan. Framtill fanns sex par snörhål, vanligen försedda med snörtärner.

Livstycket snördes med vita eller gula band, ofta av sämskskinn. Längs kanterna fanns ett plattsömsbroderi av gult eller gult och grönt garn. Klöverbladsmotiv var vanligt. Livstycket var fordrat med enfärgat eller randigt linnetyg. Vintertid kunde pälslivstycke med den kortklippta ullen inåtvänd användas.

Förkläden fanns i flera varianter. Till dagligdräkten användes längdrandigt förkläde, som vintertid var av halvylletyg och hade svart botten med ränder i flera färger. Sommartid var förklädet av bomull på vit botten och hade inslag i rött och blått eller rött, blått och gult. Förklädesbanden var vävda i färger som harmonierade med förklädets färger.

Till kyrkdräkt bars alltid vitt förkläde. Detta hade nertill en bred fåll på ungefär en tredjedel av förklädets längd. Det syddes av tunt bomullstyg, s.k. sockerduksväv. Upptill hade förkläder dragfåll med band igenom, så att det kunde rynkas hur som helst. Bandet, som knöts i ryggen, var bredare mot ändarna (7 å 8 cm) och hade där bred fåll liknande förklädets. Ändarna hängde ner ungefär lika långt som förklädet räckte.

Kvinnodräktens strumpor var alltid vita. De hölls uppe med mönstervävda kulörta band, som knöts om benet strax nedanför knäet. Man använde svarta eller mörkbruna lågskor försedda med en röd rosett eller metallspännen. Vintertid användes snösockor. De var sydda av grå vadmal och häktades eller knäpptes ihop på benets yttersida.

Halsklädet var av vit bomull och till dagligdräkten vävt i rutigt mönster i blått och rött eller brunt och gult. Bakflikens rutor hade ofta broderier i samma färger som rutmönstret. Även tryckta mönster kunde förekomma på halskläden. Kyrkdräktens halskläde hade också rutmönster men var vävt helt i vitt. Broderierna var här vita. Halsklädet bars utanpå livstycket. Det hölls samman framtill med en brosch.

Ogifta använde den enkla typ som bestod av en ring med nål. Man tolkade detta som ett O och en etta, varför den kallades Oscar den förstes nål. Gifta och trolovade hade en hjärtformad brosch med vidhängande "löv". Denna var i regel en fästmansgåva. Under livstycket hade man en trekantig, tunn, vit duk med hålsöm längs kanten. Sommartid hade man ofta ej halskläde utan endast denna tunna duk. Hålsömmen syntes då vid axlarna. Den vanliga huvudbonaden var en vit huvudduk.

Den veks dubbel och knöts i nacken så att en flik hängde fritt ner. Duken hade vackra broderier, som kunde vara olika på två diagonalt motsatta flikar. Genom att vika duken olika kunde man välja att visa det broderi man önskade. Dagligdräktens huvudduk var broderad i flera färger, medan kyrkdräktens hade broderiet i vit kedjesöm. Vintertid kunde man använda en mörkblå huvudduk med plattsömsbroderi i olika färger.

Unga flickor hade ofta endast ett mönstervävt band i håret. På senare tid användes även bindmössa. Den hade vanligen blå, grå eller vit botten och var rikligt broderad. Mössans band var knutet i rosett baktill, och de cirka 30 cm långa ändarna fick fritt hänga ner.

Det vanligaste ytterplagget var en grön tröja av vadmal eller kläde. Den hade korta skört och kilar isydda i sidorna. Baktill fanns två tygklädda knappar och två dubbelveck på skörten. Tröjan var fordrad med linnetyg, randigt eller enfärgat. Ibland bars också ett långt mantelliknande plagg kallat kapprock. Denna var grön till färgen, hade stor krage och spänne framtill. Vintertid användes en kort fårskinnspäls med ullen vänd inåt. Den knäpptes med hornknappar och hade en valk i ljusbrunt kalvskinn i sömmarna.

Handskar och vantar var ofta långa och räckte upp till armbågarna. Ibland användes halvhandskar utan fingrar. De var ofta försedda med vackra broderier.

Håret kammades vanligen med ett par flätor runt huvudet, s k margaretaflätning. Ibland hade man även flera småflätor med fästen runt hela huvudet, och lade sedan upp dem i Margaretaflätning. Unga flickor hade ofta håret löst hängande bakåtkammat.

MANSDRÄKTEN
Skjortan var av vitt linne och utan broderier. Kragen var mjuk och knöts ihop med vita band framtill. Ärmarna var utan linning men hade två eller tre dubbelveck nertill, så att ärmen där fick en vidd lagom att trä handen igenom. Skjortkragen bars ofta utanpå västkragen, särskilt av de yngre, som ej hade så hög ståndkrage på västen.

Byxorna var knäbyxor av naturfärgat (ljusgult) sämskgarvat skinn. Vanligen användes bockskinn. Framtill hade byxorna en smal lucka, som knäpptes med tre knappar. Vid knäna fanns två eller tre knappar samt spännen. Knappar och spännen kunde någon gång vara av silver, men vanligen användes malm eller annan gul metallegering. Sommartid kunde vita linnebyxor användas.

Västen var långrandig av ylletyg eller - för sommarbruk - linne. Bakstycket var av naturfärgat linne. Vanligen användes samma tyger som i kvinnokjolen, men även andra randningar kunde förekomma. Den hade ståndkrage, var enradig och knäpptes med i regel sju metallknappar samt hade två flickor framtill. Fodret brukade vara av linne. Vintertid kunde man ibland använda pälsväst.

Förskinnet bars utanpå västen men i regel under rock eller jacka. Sommartid kunde man dock ha det utanpå den vita långrocken. Dennas axellappar påstås ha uppkommit genom att förskinnets remmar nötte rocken över axlarna. De förmögna kunde ha tre förskinn, ett till vardags, ett till helgdags och ett kyrkförskinn. Det finaste hade ofta vackra utstansningar och flätningar av olikfärgat skinn på bröststycket. Till ett förskinn åtgick ett stort kalvskinn.

Köttsidan vändes utåt.

Vanligen användes vita strumpor. De finaste kunde dock vara mönsterstickade i två eller tre färger. De hade rutad botten i svart och rött eller svart och blått. I varje ruta var ett mönster instickat. Detta mönster kunde ibland vara i en tredje färg.

Svarta eller mörkbruna lågskor med metallspännen var den vanliga fotbeklädnaden. Stövlar med halvhöga skaft, som slutade ungefär 10 cm nedanför knäet, kunde även användas. Stövlarna hade på vristpartiet pressade veck, som åstadkoms med snörning på block. Vintertid hade man till spännskorna snösockor av grå vadmal, vilka häktades eller knäpptes på benets yttersida.

Jackan var blå eller till vardags ibland grå av vadmal eller kläde. Den hade hög ståndkrage och knäpptes med en rad knappar. Dessa var av malm, vanligen sju framtill samt två i ryggen och två på vardera ärmen. Den figursydda jackan hade ungefär 15 cm långa skört. Den hade foder, vanligen av linnetyg.
 
Långrocken var även den av vadmal eller kläde, blå eller svart till färgen. Den var så lång att den räckte ett gott stycke nedanför knäna. Midjan satt högt upp och var starkt insvängd. Ståndkrage och knappar i likhet med jackan. Rocken kunde ibland användas utanpå jackan som ytterplagg.

Sommarrocken var av gråvitt linne i naturfärg. Tyget var ofta vävt i kypertmönster av typ fiskben eller gåsögon. Snittet liknade den blå långrockens, men linnerocken hade ett tygklätt spänne i ryggen i stället för knappar samt axellappar, vilka fastsyddes under ståndkragen och hängde löst över axlarna. Knapparna var av trä och tygklädda.

En vanlig huvudbonad var svart bredbrättad och rundkullig mjuk filthatt.
Svart hög hatt kunde även användas, när man skulle vara fin. Mera vardagliga huvudbonader var röd toppluva och skinnkaskett. Den senare var ofta inköpt på marknader.

Kalott sydd av samma tyg som jackan eller rocken var även bruklig. På vintern använde man en pälsmössa, som var försedd med nedfällbara sidostycken. Ett ytterplagg var en lång och mantelliknande kapprock. Den hade upptill en vid, över axlarna nedhängande krage, som hölls ihop med ett spänne framtill, och påminde till utseendet mycket om en munkkåpa med rem om livet. Färgen var mörkblå eller svart.

Vintertid användes barskinnspäls av fårskinn med ullen vänd inåt. Den var figursydd, mycket lång och tämligen vid nertill. Krage, ärmlinningar, midjeparti, fickskoning och framstycke var av ljusbrunt kalvskinn. I sömmarna inlades en valk av kalvskinn. Den var dubbelknäppt och knäpptes med hornknappar.

 

DRÄKTENS NUTIDA BRUK
Intresset för folkdräkter har ökat starkt i vår tid. Många människor skaffar sig en dräkt från hembygden, för att kunna använda den som högtids- och festdräkt. Det är inte längre endast folkdansare, som använder folkdräkter. Jag har försett beskrivningen med ett så stort antal bilder, som varit praktiskt möjligt. Randningsmönstren återges i ungefär halv naturlig storlek.

Huddinge
Ingrid Wikars bär Huddingedräkten. Fotografiet är taget vid Brännkyrka hembygdsgård.
Foto: Boogh, Elisabeth, Stockholms läns museum, 2002-4-22
Kommun: Huddinge Socken: Huddinge
Arkiv: Stockholms läns museum
Bildnr: LF2002-0020/08

Kyrkdräk

Hembygdsdräkter och mönster från Kinda härad i Östergötland