Albert Gustaf Dahlman skarprättare

 


 

Avrättade mördare.
         | Anna Månsdotter | Per Johan Pettersson | Julius Stallrot  | Lars Nilsson | John Filip Nordlund | Johan Alfred Andersson-Ander |


Albert Gustaf Dahlman

Klicka på bilderna för förstoring


Bödeltaxa från år 1736



Handbila 

Albert Gustaf Dahlman (Anders Gustaf Dalman), född 17 februari 1848 i Norberg, Västmanlands län, död 30 juli 1920 i Stockholm, var Stockholms stads skarprättare. Efter att ha varit korpral vid Västmanlands regemente blev han i konkurrens med 200 andra sökande (bland dem hans företrädare Johan Persson Palmgren) utsedd till huvudstadens skarprättare 5 augusti 1885. Under åren 1885-1891 antogs Dahlman som skarprättare i ytterligare 6 län. År 1901 utsågs han till skarprättare för hela landet.

Under sina 35 år som bödel avrättade han sex personer. Fem avrättades med bila och den sista genom giljotin.

  • Den första avrättningen han utförde var på Anna Månsdotter, även känd som Yngsjömörderskan, den 7 augusti 1890.

  • Därefter dröjde det tre år innan nästa avrättning kunde utföras av Dalman. Då avrättades Per Johan Pettersson, den så kallade Alftamördaren. Avrättningen skedde på Gävle länsfängelse den 17 mars 1893.

  • Den tredje avrättningen Dahlman utförde var den 5 juli år 1900, då avrättades Julius Sallrot, även kallad Johanneshusmördaren på fängelsegården i Karlskrona.

  • Den fjärde avrättningen skedde den 23 augusti 1900 kl 06.45 på Malmö länsfängelse, då avrättades den så kallade Löderupsmördaren Lars Nilsson.

  • Den femte avrättningen och den sista med handbila fick Dahlman utföra på Västerås länsfängelse den 10 december 1900 på Mälarmördaren eller som han också kallades Svarte Filip, John Filip Nordlund.

  • Den sista avrättningen Dahlman gjorde, skedde onsdagen den 23 november 1910 på Långholmens centralfängelse. Detta var den sista avrättningen i Sverige och den enda med giljotin. Den som avrättades var Johan Alfred Andersson-Ander.

Dahlman bodde på Sankt Eriksgatan i Stockholm tills han 1918 flyttade till en son bosatt på Lilla Essingen.

Vid de fyra sista uppdragens fullgörande anlitade han såsom biträde sin son Gustav Albert Dalman, född 1880.

För alla med handbilan verkställda halshuggningar tillverkade skarprättare Dalman stupstocken i Stockholm. De var fyrkantiga, ungefär 1 meter lång, höjden 10 cm, urholkad framför bröstet och mitt över halsen. Där fångens skuldror skulle befinna sig fastskruvades en säkerhetskedja. På andra sidan stocken på båda sidor om huvudet slogs en ögla, som med ett snöre nedpressade huvudet. Stupstocken fastskruvades vid schavotten. Denna förfärdigades på avrättningsplatsen av Dalman och hans medhjälpare och bestod av 12 plankor av 4 tums tjocklek. Vidare behövdes ca 3 lass fin sand. Sanden utbreddes framför och vid sidorna av schavotten för att uppfånga blodet. Sand borde också finnas under delinkventen för att åstadkomma rätt läge i förhållande till stockens höjd. Stupstocken transporterades i ett svart tygfodral till förrättningsorten. I bland lämnades den kvar i fängelset, ibland återfördes den till Stockholm.

Under medeltiden användes även orden mästerman eller stupagreve. Utanför Sverige skiljde man på skarprättare och bödel på så sätt att skarprättare fick stå för de "finare" avrättningarna i form av halshuggning (som ofta var reserverad för adeln), medan bödeln stod för straff som stegling, tortyr- och spöstraff.

Bödeln hade ofta ett antal medhjälpare som kallades rackare eller rackardrängar. I södra Sverige och Danmark kallades dessa också nattmän. De utförde även föraktade sysslor som att rensa latriner och begrava självmördare. Tjänsten som bödelsdräng avskaffas under 1860-talet.

Under 1600-talet var det svårt att rekrytera skarprättare varför man istället utnyttjade dömda fångar till arbetsuppgiften. Dödsdömda personer kunde få slippa sitt straff genom att själva bli skarprättare. Mot mitten av 1800-talet förändras dock både status och rekryteringsformer för yrket och man får ett visst antal statligt anställda skarprättare.

Fram till 1858 fanns en skarprättare i varje län, men efter denna tidpunkt så strävade man att minska det totala antalet skarprättare i landet. Detta ledde till att man införde en rekommendation om att man till tjänsten (när den blev ledig) endast skulle rekrytera person som var verksam inom yrket i andra län. Efter 1866 finns endast två verksamma skarprättare i landet, en för Stockholm stad (Johan Fredrik Hjort) och en för Jönköping/Vadstena
(Per Petter Christensson Steijnech). När Steijnech 1887 emigrerar till USA så får han ingen efterträdare i Jönköping. Hjort avled 1882 och efterträddes av Albert Gustaf Dalman som skulle bli Sveriges sista skarprättare. Dalman blev år 1900 riksskarprättare.

Namnet bödel är äldst och finns redan i fornsvenskan. Ordet skarprättare kommer från tyskans scharfrichter. Även ordet mästerman kommer från tyskan. Ordet "bödel" har senare kommit att användas i överförd betydelse, bland annat om skoningslösa mördare och personer som medverkat i folkmord.
 


Källa: Wikipedia, den fria encyklopedin.