Löjtnant Carl Otto Mörner är känd som "kungamakaren”, den som erbjöd Sveriges tron åt fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte i Paris.

Militär, tullinspektor, friherre af Morlanda?

• Född 22 maj 1781, död 17 augusti 1868 i Vaxholm.

• Son till landshövding, friherre (Carl Claes Mörner) och (Margareta Elisabet von Post).

Carl Otto Mörner var gift tre gånger. En av sina gemåler kallar han på en nu försvunnen gravvård
"Jordens Prydnad", vartill hon avancerade vid sin födelse, och " Himlens Prydnad", som hon blev vid sin död.

• Gift 1) 1810 med Sofia  Emerentia af Wetterstedt

• Gift 2) 1831 med Katarina Charlotta Styrlander

• Gift 3) 1848 med Anna  Gustafva Sofia Sundius.
  
   

Gustav IV Adolf avsattes år 1809, och ständerna valde hans farbror, Karl XIII till kung. Men Karl XIII hade ingen arvinge och var vid det här laget 61 år gammal. På hösten 1809 drabbades han av ett slaganfall och var under resten av sin regering knappast någon maktfaktor att räkna med.

Sveriges Riksdag valde den danske prinsen Kristian August till kronprins. Han anlände i början av 1810, antog namnet Karl August och adopterades av Karl XIII.

Han anpassade sig snabbt och kom att bli omtyckt. Men i maj drabbades han av ett slaganfall under en manöver, föll av sin häst och avled en halvtimme senare. Fredrik Kristian av Augustenborg, som var svåger till den danske kungen Fredrik VI var nu den främste kandidaten till att bli tronföljare, eller möjligen rentav danske kungen själv.

Plötsligt och oväntat sågs sig de svenska statsmakterna nödsakade att snarast möjligt anställa nytt val av tronföljare, då konungens skröplighet gjorde det möjligt, att tronen när som helst kunde bliva ledig. Den lille prins Gustaf hade fortfarande inga utsikter, och genom Fersens gräsliga slut hade han mist sin förnämste förespråkare. Tre namn voro närmast att välja på, konungen av Danmark, hertigen av Augustenburg och prinsen av Oldenburg.

Under gynnsamma förhållanden kunde således konung Fredrik VI av Danmark haft rätt stora utsikter att även få bestiga Sveriges tron. Danmarks anslutning till Napoleon hade gjort det till Englands fiende, och lika säkert, som England med sitt välde på havet skilt Danmark från Norge, kunde det även väntas skilja dess konung från hans nya svenska rike.

Då Fredriks egenskaper icke voro av den art, att de kunde tilltala svenska sinnen, under det hans val med eller mot vår vilja måste indraga Sverige i den världskamp, ur vilken det nyss med nöd sluppit löst, förlorade han snart alla utsikter att komma i åtanke.

Georg Adlersparre hade med sitt val fallit på hertigen av Augustenburg, en äldre broder till Karl August. Sannolikt hoppades Adlersparre, att om hertigen bleve vald, skulle han i Sverige närmast sluta sig till sin framlidne broders vänner och bereda dem tillfälle att fullfölja sina planer, som de tänkt sig vinna under Karl August.

Adlercreutz åter var närmast böjd för prinsen av Oldenburg, vars enda stöd för möjligt anspråk på svenska kronan låg i hans härkomst från en yngre broder till konung Adolf Fredrik, vadan han var närmaste släkting till den gamla konungaätten. Men oldenburgaren var lika allt igenom obetydlig som augustenburgaren.

Då så var, hade helt naturligt tanken hos mången vänt sig till den sida, där statsstyresmän med huvud och hjärta, i dessa kritiska tider framför allt stodo att finna, nämligen till den hjältekrets, som slöt sig kring den franske världshärskaren.

Att tänka på hans bröder kom ej i fråga, ty de voro redan försörjda med konungariken, och lika litet kunde hans styvson Eugêne Beauharnais, som var fransk vice konung i Italien, tänkas villig att vända sin håg från den soliga södern till den snöiga norden.

Ville man med sitt val vända sig till någon av Napoleons marskalkar, vilka i sin kejsares spår med ära fört de franska örnarna kring alla Europas slagfält, kunde valet försvåras därav, att ingen bland dem stod så högt över de andra, att hans företräde syntes utom allt tvivel.

I sin rådvillhet lät den svenska regeringen sitt sändebud i Paris under hand höra sig för hos kejsar Napoleon för att inhämta hans mening om valet. På det svenska sändebudets förfrågan skall han ha svarat, att i Sverige ju finnes en greve Bonde, som härstammade från landets framfarne konungar, och måhända kunde han passa för den lediga tronen.

I detta sakernas ovissa läge kunde den minsta tillfällighet giva utslaget, och det blev även den blinda slumpen, som skulle fälla detta utslag i en riktning, varom ingen på förhand kunnat drömma.

Tanken på en av Napoleons marskalkar som svensk konung hade främst vunnit insteg bland krigsbefälet, som med en fransk hjälte i spetsen hoppades få utkräva vedergällning av Ryssland vid världshärskarens sida i det krig mellan honom och tsaren, som i trots av den nyss så varma vänskapen redan började synas oundvikligt.

I Sverige anade ingen då ännu den del, som kejsaren haft i Finlands förlust, men med svenskarnas sinne för det romantiska och sagolika var deras beundran för hans lysande hjältebana stegrad till det yttersta. Vid ett plenum plenorum på rikssalen under 1809 års riksdag hade ständerna i något sammanhang fått mottaga den första underrättelsen om Napoleons seger vid Wagram, och trots aktningen för rummets helgd kunde de ej avhålla sig från högljudda bifallsyttringar.

Under valriksdagen i Örebro skulle ett par kurirer avsändas till Paris med viktiga depescher till det svenska sändebudet angående valet av tronföljare. En av dem blev den unge löjtnanten baron Carl Otto Mörner.

När Mörner väl hunnit installera sig i Paris, tog han sig för att på eget bevåg och utan samråd med någon göra sin uppvaktning hos marskalk Bernadotte och utan vidlyftiga omsvep eller förberedelser fråga honom, om han ville mottaga ett val till svensk tronföljare.

Vid den tiden sades det om den franske soldaten, att han bar en marskalkstav fördold i sitt patronkök, om han blott förstod att taga rätt på den. Med samma rätt kunde det sägas om den store kejsarens marskalkar, att de buro en konungakrona hängande på sin värjspets, om de blott kunde taga ned den.

I dessa tider, då den kejserlige örnen lekte med Europas kronor, syntes det ingen konst för en djärv lyckoriddare att när eller var som helst vinna sig ett rike. Ingenting borde ju hindra, att denna lycka kunde falla Bernadotte till så väl som någon annan.

Med denna sin framgång är Mörner också i det närmaste ute ur sagan. När han efter väl förrättat värv kom hem och anmälde sig till tjänstgöring hos sin chef, röt denne förgrymmad mot honom: "Pojke, om här ginge rättvist till, borde du sitta där varken sol eller måne skiner".

Mycket riktigt fick han också krypa i arrest för sitt tilltag, men detta gick numera sin gilla gång honom förutan.

Vid valriksdagen i Örebro hade ständerna efter åtskillig tvekan bestämt sig för hertigen av Augustenburg, till vars förmån deras hemliga utskott den 11 augusti uttalat sig, men hänförelsen för det nya konungaämnet var minst sagt av det ljummaste slaget.

Då spred sig lik en löpeld nyheten om Mörners dumdristiga tilltag, och på samma gång anlände från Frankrike en köpman vid namn Fournier, med Bernadottes uppdrag att verka för hans val.

Tanken på Bernadottes val tände eld i alla sinnen, och den allmänna meningen bland ständerna slog nästan ögonblickligt om till hans förmån.

Adlercreutz, som redan uppgivit den oldenburgska kandidaturen, gick över på Bernadottes sida, och till honom slöto sig Baltzar von Platen och flere andra av de ledande männen efter revolutionen. Endast fem dagar efter det hemliga utskottet avgivit sitt förra utlåtande var det redan färdigt med ett nytt, i vilket det lika enhälligt tillstyrkte Bernadottes val.

Den 21 augusti 1810 blev denne likaledes enstämmigt av alla fyra stånden utkorad till svensk tronföljare. Före sin avresa till Sverige inställde han sig pliktskyldigast hos Napoleon för att taga avsked.

Napoleon räckte handen åt den nye kronprinsen med de ryktbara orden: "Välan, må våra öden gå i fullbordan".

Medan Mörner sitter i arresten får Bernadotte godkännande av Napoleon.

Lagom till att man i Sverige valt Fredrik Kristian av Augustenborg till tronföljare kommer en fransk vicekonsul vid namn Fournier till Sverige och inleder en PR-kampanj, där han inte underlåter att nämna Bernadotte som fyrfaldig miljonär, vilken slutar med att ständerna den 21 augusti 1810 väljer "Johan Baptist Julius Bernadotte" till kronprins under stort jubel på villkor att han skulle anta den rena evangeliska läran.

Mörner blev år 1818 befordrad till överste och var 1829-41 tullinspektör vid Blockhusudden.


Klicka på bilden för förstoring

Hovets ordlista

Så kom Mörner till Sverige

Även Stellan tar tjänst hos kungen – som fänrik – och hamnar liksom sina släktingar mitt i inbördeskriget mellan hertig Karl och Sigismund. Den senare, som har varit det katolska Polens kung sedan 1587 hade några år tidigare återvänt till hemlandet.

Samma år som Otto Helmer blir svensk medborgare – 1598 – återkommer Sigismund med en armé och landstiger i Kalmar. Slaget står vid Stångebro. Hertigens trupper segrar, en triumf som två år senare leder till blodbadet i Linköping där de rådsherrar som tidigare flytt till Sigismunds Polen utlämnas och avrättas

Hertig Karl är nöjd med Otto Helmers insatser. Redan vid pingsttid 1599 är han, tillsammans med hovmarskalken Hans von Massbach, sändebud till ett flertal furstar och markgrevar i Tyskland för att förhindra dem att sluta förbund med Polen mot Sverige.

Sent på året återkommer han ensam, eftersom Hans von Massbach, som begär avsked efter 21 år som hovmarskalk, har stannat i Heidelberg. Istället utses Otto Helmer till hovmarskalk. Hans karriär går rakt upp. Senare blir han ståthållare på Åbo slott (från 1280-talet och ett av Nordens största) och så småningom landshövding i Åbo och Tavasthus län. År 1602 förlänas han Tuna kungsgård i Rystads socken i Linköping.

Även Berndt Didrik blir kvar i det nya landet och får tjänst inom hovet som inspektor och hovmästare för den femårige prinsen Gustav Adolf.

Den tjänsten innehar han i elva år innan drottning Kristina d.ä. (kungens hustru) anställer honom som sin hovmästare.

Kort därpå efterträder han sin bror på tjänsten som Karl IX:s hovmarskalk. År 1606 får han Viks slott i Balingsta i Uppland med anor från 1200-talet. Slotten har dragits in från Claes Bielke vilken tagit Sigismunds parti (Vik återgår dock till Bielke redan 1615).

Otto Helmer och Berndt Didrik gifter sig med var sin syster: Maria von der Grünau respektive Anna von der Grünau, döttrar till den sachsiske ståthållaren Georg Mauritzson von der Grünau och dennes hustru Anna Ottosdotter von Lipradt, kammarjungfru hos drottning Kristina d.ä.

Maria blev sedermera själv kammarjungfru hos Kristina. Otto Helmer ger upphov till två grenar: den friherrliga Mörner av Tuna, som dör ut 1824 i Växjö, och den grevliga Mörner av Tuna, som både introduceras och utslocknar 1800 i Huddinge.

Stellan har avancerat till Karl IX:s kammardräng. Han skickas 1610 till Finnmarken för att driva in skatt av sjölapparna. Samtidigt dör Berndt Didrik i vattsot (ödem), endast fyrtio år gammal och två år senare avlider Otto Helmer. Stellan är nu den ende vuxne Mörner kvar och det är från honom som alla nu levande Mörnrar härstammar. Han introduceras 1625 i svenneklassen och naturaliseras 1627.

Samma år som den försmädliga freden i Knäred 1613, när Sverige tvingas betala en miljon riksdaler för Älvborgs fästning, omkommer Berndt Didriks änka Anna von der Grünau på ett sorgligt sätt. Hennes väninna och granne Margareta Grip, gift med Herman Wrangel på Skokloster, insjuknar i barnsäng och vill gärna ha den kära Anna hos sig.

Margareta skickar bud med slottsfogden som ledsagar Anna och fyra av hennes anställda över isen, vilken dock brister under honom så att han drar Anna med sig i vattnet. Tack vare sina kläder flyter hon och drängen Anders skyndar till för att rädda henne. Isen brister även under honom så att han drunknar, varefter de övriga blir rädda och lämnar Anna för att springa efter hjälp. När de återkommer har Anna frusit ihjäl i vattnet.

Stellan gifter sig med Otto Helmers änka, Maria von der Grünau, 1618 och får med henne sonen Hans Georg, som introduceras som friherre af Morlanda 1674 (utdöd på svärdssidan 1946) och vars son Carl Gustaf 1716 blir stamfader för den grevliga grenen af Morlanda.

I sitt andra äktenskap, med Catharina Månsköld af Seglinge, får Stellan sonen Aron, från vilken den adliga grenen härstammar.

Vid tiden för äktenskapet är antalet Mörnrar i Sverige endast sju stycken. Det är Stellan och hans hustru Maria von der Grünau. Därutöver finns Berndt Didriks två små döttrar och sextonårige son vilken några år senare stupar barnlös vid Nürnberg. Dessutom finns Otto Helmers son Carl Mörner, till vilken Stellan nu blir styvfar.

Någon gång på 1580-talet, mitt under 25-årskriget med Ryssland, prejar ett skepp under svenskt sjöbefäl ett tyskt handelsfartyg i farvattnen utanför Riga. Skeppslasten ägs av köpmannen Georg Eckhardt. Trots att han innehar kungligt pass, utfärdat av Johan III, tvingas han betala 92.000 daler. Episoden är den direkta orsaken till att det idag finns en släkt i Sverige som heter Mörner.

Georg Eckhard får svårt att betala sina skulder. Bland andra har det brandenburgska rikskammarrådet Ludwig Mörner, ägare till gården Klossow, en fordran på 3.000 daler. Hans ekonomiska läge är ganska skralt sedan han blivit änkling och dottern Elisabeth skött hushållsekonomin på ett uselt sätt. Ludwig beger sig därför 1586, försedd med legationsdokument från kurfursten John George, till svenske kungen för att hos denne få hjälp att inkräva skulden.

Ludwig stannar i drygt sex månader utan framgång. Han uppmanas till slut av såväl kungen som dennes rådsherrar att återkomma året därpå för att då få sina pengar av Eckhardt. Vistelsen i Sverige har dock kostat på i form av kost och logi. Hans fordran är nu uppe i 14.000 daler.

Året därpå skickar Ludwig sin son Otto Helmer, som nyligen relegerats från skolan och går sysslolös hemma, till Sverige för att inkräva fordran. Men inte heller denna gång utbetalas några pengar. Sonen återvänder och övertalas att återuppta sina studier. Familjen inställer sig på att pengarna är förlorade.

Några år senare dör Ludwig varvid det avslöjas att familjens skulder är mycket stora. Otto Helmer och hans bror Berndt Didrik får emellertid veta att Georg Eckhardt erhållit godsen och järnbruken Ortala och Wedevåg av den svenska kronan. Bröderna bestämmer sig därför att fara till Sverige för ett nytt försök att inkräva sina pengar.

De uppsöker hertig Karl, riksföreståndare men i praktiken innehavare av den verkliga makten. Bröderna erbjuds arbete inom hovet för att lättare klara sitt uppehälle under processen. Hertigen lämnar även Ortala och Wedevåg som pant för de 14.000 riksdalerna. Otto Helmer och Berndt Didrik går motvilligt med på erbjudandet; de vill absolut inte stanna i Sverige men ser inte någon annan möjlighet för att driva sin process.

Hertigen häktar Georg Eckhardt och ålägger honom att lösa sin skuld senast oktober samma år. Rådsherrarna beordras hjälpa bröderna varefter hertig Karl lämnar huvudstaden. Rådsaristokratin motarbetar emellertid hertigen och försöker utnyttja tronföljdkonflikten mellan Karl och Sigismund för att försöka begränsa kungamakten.

 

Karls hänsynslöshet och hårda metoder driver flera ur högadeln att fly till Polen. Dessutom har Eckhardt under lång tid mutat rådsherrarna så ärendet förhalas och Eckhardt släpps till sist. Eftersom han också är misstänkt för bland annat mord och äktenskapsbrott, tar han tillfället i akt och flyr till Danmark.

Otto Helmer och Berndt Didrik hoppas på att hertigen åtminstone ska ge dem Eckhardts efterlämnade gods med dess inkomst. Men de får inte ett öre. Egendomarna dras in till kronan.

Trots motgångarna lockar de båda bröderna sin syssling, Stellan, att också resa till Sverige, dit han anländer året därpå 1597. Stellan är arvherre till Klossow i Brandenburg och son till Baltzar Mörner, överste i kejsar Ferdinand I:s armé i kriget mot turkarna.

Kvar hemma har Stellan sina syskon Sibylla och Adam (som drygt trettio år senare räddar livet på Stellans styvson Carl Mörner när denne under ett krigståg med Gustav II Adolf insjuknat och lämnats kvar bakom fiendernas linje i den lilla staden Cüstrin där syskonen Mörner bor).

Även Stellan tar tjänst hos kungen – som fänrik – och hamnar liksom sina släktingar mitt i inbördeskriget mellan hertig Karl och Sigismund. Den senare, som har varit det katolska Polens kung sedan 1587 hade några år tidigare återvänt till hemlandet.

Samma år som Otto Helmer blir svensk medborgare – 1598 – återkommer Sigismund med en armé och landstiger i Kalmar. Slaget står vid Stångebro. Hertigens trupper segrar, en triumf som två år senare leder till blodbadet i Linköping där de rådsherrar som tidigare flytt till Sigismunds Polen utlämnas och avrättas

Hertig Karl är nöjd med Otto Helmers insatser. Redan vid pingsttid 1599 är han, tillsammans med hovmarskalken Hans von Massbach, sändebud till ett flertal furstar och markgrevar i Tyskland för att förhindra dem att sluta förbund med Polen mot Sverige.

Sent på året återkommer han ensam, eftersom Hans von Massbach, som begär avsked efter 21 år som hovmarskalk, har stannat i Heidelberg. Istället utses Otto Helmer till hovmarskalk. Hans karriär går rakt upp. Senare blir han ståthållare på Åbo slott (från 1280-talet och ett av Nordens största) och så småningom landshövding i Åbo och Tavasthus län. År 1602 förlänas han Tuna kungsgård i Rystads socken i Linköping.

Även Berndt Didrik blir kvar i det nya landet och får tjänst inom hovet som inspektor och hovmästare för den femårige prinsen Gustav Adolf.

Den tjänsten innehar han i elva år innan drottning Kristina d.ä. (kungens hustru) anställer honom som sin hovmästare.

Kort därpå efterträder han sin bror på tjänsten som Karl IX:s hovmarskalk. År 1606 får han Viks slott i Balingsta i Uppland med anor från 1200-talet. Slotten har dragits in från Claes Bielke vilken tagit Sigismunds parti (Vik återgår dock till Bielke redan 1615).

Otto Helmer och Berndt Didrik gifter sig med var sin syster: Maria von der Grünau respektive Anna von der Grünau, döttrar till den sachsiske ståthållaren Georg Mauritzson von der Grünau och dennes hustru Anna Ottosdotter von Lipradt, kammarjungfru hos drottning Kristina d.ä.

Maria blev sedermera själv kammarjungfru hos Kristina. Otto Helmer ger upphov till två grenar: den friherrliga Mörner av Tuna, som dör ut 1824 i Växjö, och den grevliga Mörner av Tuna, som både introduceras och utslocknar 1800 i Huddinge.

Stellan har avancerat till Karl IX:s kammardräng. Han skickas 1610 till Finnmarken för att driva in skatt av sjölapparna. Samtidigt dör Berndt Didrik i vattsot (ödem), endast fyrtio år gammal och två år senare avlider Otto Helmer. Stellan är nu den ende vuxne Mörner kvar och det är från honom som alla nu levande Mörnrar härstammar. Han introduceras 1625 i svenneklassen och naturaliseras 1627.

Samma år som den försmädliga freden i Knäred 1613, när Sverige tvingas betala en miljon riksdaler för Älvborgs fästning, omkommer Berndt Didriks änka Anna von der Grünau på ett sorgligt sätt. Hennes väninna och granne Margareta Grip, gift med Herman Wrangel på Skokloster, insjuknar i barnsäng och vill gärna ha den kära Anna hos sig.

Margareta skickar bud med slottsfogden som ledsagar Anna och fyra av hennes anställda över isen, vilken dock brister under honom så att han drar Anna med sig i vattnet. Tack vare sina kläder flyter hon och drängen Anders skyndar till för att rädda henne. Isen brister även under honom så att han drunknar, varefter de övriga blir rädda och lämnar Anna för att springa efter hjälp. När de återkommer har Anna frusit ihjäl i vattnet.

Stellan gifter sig med Otto Helmers änka, Maria von der Grünau, 1618 och får med henne sonen Hans Georg, som introduceras som friherre af Morlanda 1674 (utdöd på svärdssidan 1946) och vars son Carl Gustaf 1716 blir stamfader för den grevliga grenen af Morlanda.

I sitt andra äktenskap, med Catharina Månsköld af Seglinge, får Stellan sonen Aron, från vilken den adliga grenen härstammar.

Vid tiden för äktenskapet är antalet Mörnrar i Sverige endast sju stycken. Det är Stellan och hans hustru Maria von der Grünau. Därutöver finns Berndt Didriks två små döttrar och sextonårige son vilken några år senare stupar barnlös vid Nürnberg. Dessutom finns Otto Helmers son Carl Mörner, till vilken Stellan nu blir styvfar.

De kommer i konflikt med varandra när Stellan försöker förmå Carl att avstå Tuna till honom ”såsom moderns lott i boet”. Dessutom gör Stellan anspråk på de tusen riksdaler som modern fått i morgongåva av Otto Helmer. Carl kräver istället sin del av de femtusen riksdaler som Stellan gett sin nyblivna hustru i morgongåva.

De kommer så småningom överens om att Stellan får bo på Tuna och leva av Carls förmögenhet medan denne studerade utomlands. Hur det ska bli i framtiden ska de avgöra när Carl åter är hemma.

Denne är ivrig att komma därifrån ”alldenstund jag såg af detta giftermål icke annat än ledsamheter skulle tillskyndas mig”. Om det är svårt att vara katolik vid den här tiden – alla katoliker landsförvisas eller avrättas – är det en desto bättre tid för den svenska adeln.
 

För att den blott sjuttonårige Gustav II Adolf skulle få tillträda som fullt myndig kung 1611, måste han ge rådet större inflytande. Alla högre ämbeten förbehålls adelsmän och adeln gynnas med långtgående privilegier. Under 1620-talet får adelsmännen köpa gods som tillhör kronan och i de nyerövrade provinserna får de stora donationer.

Exempelvis ger freden i Stolbova 1617 Sverige Ingermanland med Nöteborgs län samt Kexholms län. Vid stillestånd i Altmark 1629 erhålls Livland samt flera preussiska städer.

Stellan Mörner får bland annat Vreta klosterträdgård, där han anlägger Högsäters säteri, och Olstorp i Östergötland och dessutom rätten till laxfisket i Norrköping. Han kommer sedermera att bli ståthållare över Åland, landshövding i Södermanland, Västernorrland och Västerbotten med lappmarker. År 1645 dör han i Umeå och begravs i Vreta klosters kyrka, ett av Sveriges märkligaste medeltida minnesmärken från början av 1100-talet.

   
  
    Källa:  Wikipedia, den fria encyklopedin. Carl Otto Mörner
             Mörnerska släktföreningen http://www.kulturservern.se/mornerska/