Den här berättelsen handlar om min stamfader Jöns Persson född den 19 augusti 1747 och hans hustru Greta. Det är intressant att se tillbaka i tiden och se hur deras liv och öden har varit. Min bror Claes som har släktforskat i ett antal år har nertecknat denna krönika han har kommit så långt tillbaka som till i början på 1600-talet.

 
Denna krönika har inga avsikter att i alla delar var helt korrekt och vetenskapligt riktig. Beskrivningen som jag nedtecknat är en samling av olika personers öden, lidanden och kanske även i vissa fall äventyr. Däremot är alla de olika händelserna och livsöden riktiga och hämtade ur olika dokument och böcker, sammanställda till ett fåtal personer.

Jag har låtit Jöns och Per spela huvudrollerna. Jöns och Petters öden som indelta soldater är dock riktiga och i de flesta fall dokumenterade. Informationen har jag fått fram genom att studera gamla generalmönsterrullar från krigsarkivet samt gamla tidningsurklipp om vår gammelfarfar Viktor Johansson i samband med hans 90-årsdag samt egen släktforskning under ett par års tid.

PETTER - NÄSLÖS NAPOLEONKRIGARE
Jöns Persson, som var född i Dankedalen under St Rothult den 19 augusti 1747, hade blivit kvar som dräng på St Rothult men nu som torpare i torpet Gjölkullen. Vid födseln hade Lars i N Rothult, Håkan i Gulltorp, drängen Anders i Yxsmedshult, Kerstin St Rothult, Kerstin i Mosjö och pigan Ingeborg i Lyggestorp varit faddrar.

TORPAREN
Torparen intar en särställning i det svenska jordbrukets historia. De var jordbrukare utan egen jord men inte arrendatorer i vanlig bemärkelse. De betalade ingen arrendeavgift i pengar utan gjorde i stället ett antal dagsverken åt jordägaren. Även deras hustrur var i regel dagsverksskyldiga. När torparen inte längre orkade arbeta, måste han lämna sitt torp. Hade han då inte barn att komma till, så blev han fattighjon, för några besparingar hade han inte kunnat åstadkomma under sin tid på torpet.

Till torp upplåts mark som skulle odlas upp och kultiveras. När torparen tvangs lämna sitt torp fick han ingen ersättning för den uppodling och kultivering av jorden som han gjort under sina år - vinsten för den uppodlade marken tog jordägaren hand om.

Näste man på torpet fick betala arrendet med flera dagsverken än den förre, och i den mån den nye torparen utökade den odlade arealen, steg torpets värde. På det sättet fick jordägaren sin mark uppodlad utan kostnader och dessutom arbetskraft till sitt eget jordbruk. De flesta i fattigstugan hade varit torpare under rika bönder. De fick arbeta, så länge de orkade - sedan ville inte bönderna ha dem längre.

LIVET PA TORPET
Torpet, där Jöns bodde, bestod av ett rum och ett litet uthus, fähuset var byggt i direkt anslutning till huset, där hade han sina fem höns. Även en liten ladugård fanns - ja en ladugård ja, mer som ett fähus där han hade sina 3 får, och en gris. Han var nere på Rothult och arbetade när hans lilla dotter Anna Lisa kom springande, hon var bara tre år gammal men hade ändå fått det ansvarfulla uppdraget att hämta pappa och se till att han ordnade så att barnmorskan kom så fort hon kunde, mamma skulle föda.

Jöns blev orolig och rädd, hoppas nu bara att jag kan få ledigt, tänkte han och tog Anna Lisa i handen och gick bort till rättaren och bad om ledighet för att hämta barnmorskan. Rättaren gav sitt tillstånd under förutsättning att det gick fort och Jöns sedan skulle arbeta in det förlorade dagsverket en annan dag. Jöns tog Anna Lisa under armen och sprang så fort han kunde till barnmorskan.

När Jöns och barnmorskan, efter en bra stund, kom hem med andan i halsen, var det hela över och Greta visade upp den nyfödde. Hon sken både av stolthet och oro för framtiden för den pojke hon just fått.

Greta var trött men ändå beslutsam att döpa pojken om söndag. "Men det är ju fredag, orkar du det då " frågade Jöns "Jodi, och vittnen skall vara Henric i Humpen, Måns i Gudmunstorp, Anna Greta i Mellerum och Elisabet i Gjölstugan och pojken skulle heta Per efter sin farfar, så det får du genast styra med" sade Greta bestämt. Det hade hon redan tidigare gjort upp med de inblandade personerna.

Så när barnmorskan plockat ihop sitt och gått därifrån var det bara för Jöns och lilla Anna Lisa att gå i väg till prästen och anmäla dopet samt meddela de utsedda vittnena om vad som hade hänt och den ansvarsfulla uppgiften som väntade dem. Detta hände i nådens år 1776, fredagen den 3 maj som vår stamfader och Napoleonkrigare, Petter Hjelm såg dagen ljus.

Livet på det lilla torpet Gjölkullen var hårt och slitsamt, det var många gånger som den lilla familjen fick gå och lägga sig hungriga trots den egna lilla täppan utanför huset där Greta försökte odla lite rovor, ärter och framförallt tobak som de sedan sålde på marknaden i Kisa för några ynka ören.

På vintern hystes även hönsen och den gris man hade inne i stugan, hönsen fick hålla till i en spjällåda invid den öppna eldstaden. Inuti fanns en pinne för hönsen att sitta på, grisen fick ströva omkring inne i stugan. När en höna skulle värpa kände Greta först efter om hönan hade ett ägg i sig, om så var fallet, tog hon och stoppade ner hönan i soffan.

När hönan började kläcka och alltså hade värpt, lyfte Greta på sofflocket och släppte ut hönan. Ibland fick hönsen gå omkring på golvet. De skulle ha motion och så plockade de ju upp smulor, som folk hade tappat på golvet. 

Maten som familjen åt bestod mest av brännvin, bröd och gröt eller vattvälling, dvs. lite mjöl utblandat med vatten. Brödet man bakade bestod av havre, lite vete, syrfrö och halm som maldes till ett fint mjöl. Även lindlöv kunde malas och blandades i degen. Vid brist på sädesmjöl kom ersättningsämnen till användning.

Gröt på barkmjöl var inte gott men det gick lättare att"  förtära den, om man hällde surmjölk på och svalde hastigt ". Barkbrödet var uselt som föda detta menar en författare från omkring 1800 (Andres J. Retzius) som skriver " en usel föda, varmed knappt kunna upprätthålla livet och varav de alltid, när de någon tid därav levat, få en uppblåst kropp, blek eller svartblå hy, stora och hårda magar, förstoppning och till sist vattusot " Under hårda tider sönderhackades, torkades och maldes med halm, klöver, syrväxter och mjölkört, ben av fåglar och kreatur.

Ibland kokade Greta även " jordpartskål ", dvs. kål av potatisblast.

Till brödet skivade man rovor som doppades i salt - det var oftast hela måltiden. Kål av svinmålla och andra örter kokades allmänt. Mjöl av kvickrotens torkade rötter användes ännu långt in på 1800-talet och vissa fattiga områden drygades degen även ut med fårspillning.

Jöns dagar på St Rothult var hårda och långa och det lilla man fick i natura räckte inte långt, så hunger, sjukdom och döden fanns alltid i närheten. Jöns insåg att leva endast som dräng i St Rothult och på det lilla som torpet gav räckte inte utan han var tvungen att hitta något mer för att familjen skulle klara sig.

Så tvingad av hunger och annat elände beslutade sig Jöns att han skulle ta värvning som soldat. Så den 20 november 1777 mönstrade han för roten nr 23 i Yxefall vid Ydre kompani och flyttar till Viggetorp under Yxefall. Han får knektnamnet Jöns Yxhammare. Vid denna tid styr Gustav III i Sverige som genom en statskupp 1772 återställer kungamakten i Sverige.

Livet, kanske eländet, går nu vidare på torpet Viggetorp under Yxefall, tre barn till skulle se dagens ljus på torpet, sonen Nils, sonen Gustav och sonen Hemming. Sonen Gustav dör av sjukdom på Viggetorp endast 7 år och 11 månader sorgen är stor där hemma. En större tragedi skulle hända familjen i november samma år då Jöns är kommenderad till kriget mot Ryssland i Finland.

I samband med att den svenska flottan 1790, försöker bryta sig ut vid Viborg i det så kallade "Viborgska Gatloppet" dör Jöns. Det händer den 4 november - han drunknar i det iskalla vattnet i samband med att det skepp han färdas på skjuts i sank av ryssarna. Så Greta mister inte bara ett av sina barn detta år, hon mister även sin make och försörjare. Greta stod nu ensam med 4 barn hade ingen att som det står "duka sig till".

FATTIGSTUGAN
Fattigstugor fanns inte överallt detta berodde inte bara på de rikas inte ville offra mer än minsta möjliga på fattigvården - de fattiga ville helt enkelt inte bo i fattigstugorna. På den punkten var alltså de ansvariga inom socken och de fattiga överens.

För socknen var fattigstugorna dryga kostnader och besvär och för de fattiga ett elände och lidande. En notis från biskopsvisitationen i Södra Vi 1721 ger skäl för denna åsikt. Biskopen frågade av vilken anledning ingen fattigstuga fanns. Pastorn svarade : Skulle de sitta i fattigstugan, skulle de svälta ihjäl.

Men eftersom Jöns nu hade dött och på torpet fick Greta inte vara kvar och att änkor från stupade eller försvunna soldater vanligtvis sattes i fattigstugan så återstod bara för henne och de fyra barnen att söka sig dit Greta ville inte dit för några penningar i världen, men det var inget annat att göra.

Så strax före jul 1790 beslutade sockenstämman: " Att såsom Jönses änka kommande vinter omöjligt utan livets förlust kunna gå omkring i socknen och själv skaffa sig föda, fann sockenmannen det både rimligt och kristligt att genast låta henne och hennes barn få komma i fattigstugan, där hon skulle försörjas av grenadjären Phistol mot ersättning av två skäppor korn i månaden.

Barnen som Greta hade med sig skulle "Så smart det låter sig göras, utackorderas på auktion". De avsade sig nämligen" ansvaret för barnens skötsel och uppfostran". Greta skulle genom att barren togs ifrån henne, " Ge henne möjligheten att själv kunna sörja för sitt uppehälle ".

Fattigstugan bestod av ett enda rum och i stugan stod 16 bäddar tätt intill varandra. Fattigstugan var i mycket dåligt skick och det sägs 1789, " På alla sidor till någon del förmultnad men troddes kunna repareras, om varje hemman lämnade en stock därtill. Emellertid beslöts att husets södra sida, i synnerhet omkring fönstret, där snö och regn obehindrat trängde in, skulle fodras med några brädor före vinterns ankomst ". Män och kvinnor vistades och låg i detta enda rum.

Makar låg ihop och hade barnen hos sig. Ingen gjorde rent i rummet. Golvet var svart och det stank av avföring och urin från de ständigt sängliggande hjonen. I sängarna fanns det lite halm med en trasa eller ett skynke över. Sinnessvaga pigan Catharina, hade blivit så vansinnig att hon slog sönder fönster m.m. och sockenstämman fann ingen annan utväg än att " tillsvidare slå henne med järnlänk fast via väggen ".

Där inhystes även ogifta mödrar med oäkta barn s.k. "horungar" och det var inte ovanligt att syskonskaran utökades i denna miljö. Pigan Maria var blind och hade därför intagits på fattigstugan och fick där ett barn med soldaten Ifrig.

UTACKORDERING
Utackordering av gamla, fattiga och sjuka personer samt barn till lägstbjudande dvs. till den som tog hand om dem mot den minsta ersättningen. Den fattige utackorderas på ett år i taget. Han kunde således inte, även om han och hans "vårdare" så önskade, utan vidare stanna på samma ställe mer än ett år - någon annan köpare kunde ju vara villig att ta honom mot lägre betalning nästa år.

Alla hjonen skulle vara närvarande vid auktionen för att spekulanterna skulle kunna se vad de var värda. De satt i rad på en bänk, där satt Gretas barn, Anna Lisa, Per, Nils och Hemming, pigan Cajsa Jonsdotter 5 år, änkan Johanna Elofsdotter med sitt barn på 5 år, Lars Magnusson 62 år och änkan Stina Andersdotter.

Gretas dotter Anna Lisa gick till Johannes Jakobsson för 3 kronor per år, Per gick till Harg för 4 riksdaler per år, Nils till Anders Johansson för 13 kronor per år och Hemming till A Landin för 7 kronor per år. Även alla de andra hjonen som satt på bänken bortauktionerades. Så kunde en familj skingras på en auktion Fattigsverige.

Greta arbetade som tvätterska på Yxefall, för en hel dags tvätt som började klockan fem på morgonen och slutade klockan åtta på kvällen fick Greta en brödkaka med sig " hem " till fattigstugan och allt elände som fanns där. Hon sörjde även svårt förlusten av sina barn och hon undrade ständigt hur de hade det och hur de vart behandlade, det kom senare att bli hennes död.

PER BILDAR FAMILJ
Per växer upp och blir en stor och stark karl, han arbetar som dräng på Harg och has börjar få intresse av flickorna han träffar i samband med slåttern. Speciellt en flicka som han fattat tycke för, Britta Svensdotter från Grönede, som arbetar där som piga, - hon va allt bra grann hon - tyckte Per.

Tycket var ömsesidigt och det resulterar i att Per och Brita gifter sig år 1800. De bor kvar på Harg när deras första son, Mattias föds den 6 maj 1801. Per och hans Brita har nu en  egen liten familj och Per tänker minsann inte vara dräng hela sitt liv.

Han går i faderns fotspår och blir knekt trots moderns och hans frus protester. Hans pappa hade ju dött i krig i Finland. Så soldater och krig var ingenting man skojade om. Även hans bror Gustav, hade också dött som liten, så man kan förstå moderns oro. Men Per hade bestämt sig att han och hans familj inte skulle dela samma öde som han fått göra.

Så senare under året 1801 mönstrar Per för roten nr 33, Korpklev under Ydre 8 kompani. När Per blir antagen som soldat får han knektnamnet Petter Hjelm av militären. Det var nämligen så att man återanvände knektnamnen, det var någon annan stackare som tidigare hade hetat Hjelm och nu dött i något slag, då kunde namnet användas igen av någon annan som hade blivit antagen som soldat.

I samband med att han blev antagen till Ydre kompani och Hagstugan under Korpklev blev ledig så flyttar familjen dit. I torpet Hagstugan föds barnen Ingrid Katarina den 9 januari 1803 och Maja Lena den 21 april 1805. Dottern Maja Lena finns det en särskild historia om och hennes ättlingar lever idag i Linköping under namnet Warnstam.

SOLDATTORP
Soldattorpen varierade i de olika landskapen. I Mellansverige bestod de av ett stort kök, som samtidigt fungerade som vardagsrum och sovrum, samt en kammare och en inbyggd förstuga. Väggarna var timrad och taket var täckt av näver och torv. Vanliga mått var 24 fot lång, 14 fot bred samt 9 fot högt. De blev dock större under 1800-talet. Vidare ingick även fähus och lada.

På gaveln mot vägen hängde rotetavlan med kompaniets namn samt soldatens nummer och ibland även hans namn. Soldatens nummer och rotens nummer var samma nummer. Rotetavlorna kallades i början för soldatbrickor.
 

Från början var texten målad direkt på gaveln med röd text. Då bruket  med rödmålning av torpen blev allmän under 1700-talet övergick man istället till speciella svartmålade trätavlor med vit text. Med tiden kom utseendet på tavlorna att variera en hel del. Rotetavlan kunde även kallas soldattavla.

Vidare erhöll soldaten en ko, några får eller en gris, några höns, utsäde, ved, bete för kreaturen samt rätt att låna en häst som dragdjur, bl.a. till kvarnskjutsar. Även fähus/ladugård, förråd samt dass ingick. Naturaprodukterna som soldaten fick av roten kallades hemkall. Allt detta reglerades i soldatkontraktet. Soldaten skulle stå för de mindre reparationerna av torpet och rotebönderna för de större.

Torpbesiktningar hölls med några års mellanrum. När en soldat fick avsked eller förflyttades skede alltid en besiktning. Förutom soldaten var då rotebönderna samt representanter för militära och civila myndigheter närvarande. Speciella protokoll, sk. torpsyneprotokoll, upprättades över torpets brister samt vad som skulle rättas till.
 

Karolinerkrigen medförde enorma förluster åren 1700 - 1721. Den totala summan är svår att beräkna men moderna beräkningar pekar på en slutsumma av 200.000 man. Av dessa kom 150.000 från det egentliga Sverige och 50.000 från Finland. Sveriges totala folkmängd var vid denna tid ca: 2 miljoner.
Detta var mycket påfrestande för de olika landsdelarna. I Östergötland gick 1.200 soldater i Östgöta infanteriregemente och 1000 ryttare från Östgöta kavalleri ut i kriget.
 

Under de första åren av kriget togs ytterligare 1.150 infanterister och 600 ryttare ut för att ersätta förlusterna. Vidare sattes ett 650 man starkt männingsregemente upp. Det fanns även 500 båtsmän som ersattes med ytterligare 200 man.
 

Efter Poltava 1709 fick östgötarna börja om från början. 1.200 nya soldater och 1.000 ryttare sattes upp. 1712 fick ytterligare 400 soldater skrivas ut och efter Tönningen 1713 ytterligare 650 soldater. Under de följande åren av kriget togs ytterligare 1.850 soldater, ryttare och båtsmän ut.
 

Landskapet som hade skyldighet att hålla 2.200 man satte upp minst 10.400 soldater under dessa år. Situationen var liknande i alla landsdelar.

KRIG MOT FRANKRIKE - KOMMENDERING TILL POMMERN
Under våren 1805 bildades den s.k. tredje koalitionen mot Frankrike. De förbundna staterna var Storbritannien, Ryssland och Österrike. Koalitionen var i stort behov av en lämplig bas som uppmarschområde mot Napoleon. Med bla. stort ekonomiskt stöd från Storbritannien lämnade Sverige den 31 oktober 1805 en krigsförklaring till Frankrike.

Sverige hade nu förbundit sig att ställa upp med 10 000 soldater samt upplåta Svenska Pommern till basområde för de allierade

Östgöta Regemente hade 1791 förenats med det då avsuttna Östgöta Kavalleri Regemente och bildade tillsammans Östgöta Livgrenadjär Regementet. De två sammanslagna regementena delades i stället in i två divisioner, rotehållsdivisionen (de tidigare fotsoldaterna) och rusthållsdivisionen (de avsuttna kavalleristerna).

Den 31 augusti fick regementet order att organisera ett fältregemente på 1000 man. Till befälhavare för detta fältregemente utsågs överste G. F. Mörner. Fältregementet delades in i en rotehållsbataljon och en rusthållsbataljon. Varje bataljon var i sin tur indelat i fyra kompanier. Varje kompani bestod av 130 man.

Som högsta befäl för denna bataljon tilldelades premiärmajoren Baner. Kaptenerna Gyllensköld, Westerling, Strömfelt och löjtnant Bröms kommenderades till kompanichefer i rotehållsbataljonens fyra kompanier.

Varje kompani bestod av 1 löjtnant, 1 fänrik och 4 underofficerare. " Hela den stora musiken " följde med regementet. Soldaterna skulle medföra livmundering och släpmundering jämte grenadjärutrustning inklusive de mindre fältmässiga grenadjärmössorna. Dessutom tilläts soldaterna ta med en omgång av sämre arbetskläder.

Petter fick ta avsked från sin hustru, Brita och deras tre barn varav den yngsta, Maja Lena, endast fyra månader gammal. Den 11 september samlades regementet cirka 1 mil söder om Kisa, i trakten av Fröåsa gästgivargård.

Uppbrottet skedde dagen därpå och med "marche forcee" tog man sig till Karlskrona, dit man anlände på kvällen den 14 september. Den 21 september gick man ombord på de fartyg som skulle föra truppen över till Pommern. Efter 6 dagar till sjöss kunde regementet landstiga i Perth på Rügen och sedan marschera till Stralsund, där de inkvarterades.

KRIGSFÅNGR HOS BERNADOTTE
Över 1000 man ur Livgrenadjär Regementet befann sig nu i fransk fångenskap. Även Petter Hjelm och hans bror Nils Jonsson-Malmen, från Malma rote fanns bland dessa fångar.
Krigsfångenskapen varade i drygt 3 år. Rusthållsbataljonen på sina 6 skepp tillfångatogs i isolerade grupper. De fick marschera tillbaka till Lübeck.

De ser ett helt fält täckt av skjutna människor och hästar. Soldaten Sven Pil från rusthållet 71, Renstad i Tingstad socken, skriver i sin dagbok: " När vi kommo in på stadstorget
(i Lübeck), slogs till plundring på oss.

Då togs våra kapprockar av oss, helst dem fienden tyckte vara bra. Somliga blevo vi införda i kyrkan nordost om torget. Vi visste ej att första bataljon var fången förrän då. Och buros alla av densamma (som voro) blesserade in i sakristian ". Soldaterna ur rusthållsbataljonen plundrades således på utrustning och kläder av de franska soldaterna.

Under söndagen den 9 november samlades alla krigsfångar i Lübeck.

När marskalk Jean Baptiste Bernadotte anlände till staden blev det ordning och disciplin i den franska armen. Svenskarna önskemål att slippa inkvarteras tillsammans med tillfångatagna preussiska soldater beviljades.

I stället fick de ligga för sig själva i en kyrka. Överste Carl Otto Mörner och hans officerare bjöds till samtal med Bernadotte. Då Bernadotte bad överste Mörner att överlämna de svenska fanorna, fick han till svar att dessa hade förstörts.

Bernadotte blev imponerad av överstens svar och bjöd honom att tillsammans med sina höga officerare övernatta i hans kvarter. Han överraskade även svenskarna med att diskutera nordisk politik och han ska vid dessa samtal bl.a. ha yttrat " Jag tycker att Norge skulle passa mera för Sverige än Danmark ".

FÅNGMARSCHEN TILL FRANKRIKE

En soldat som också ingick var Sven Planck Wallpol som skriver i sin dagbok.

"Förteckningen över de städer som jag marscherat igenom och haft kvarter uti 1805 - 1806.

Nämligen i Svenska Pommern summa 6 städer och vidare i furstendömet Mickelborg summa 15 städer.

             Marschen anträddes söderut mot Frankrike.

Mitt för byn Släten blev jag fången den 6 november 1806 och sedan fördes av fransk bevakning åter till Lübeck, och sedan fortsätter den långa marschen åt Frankrike, från Lübeck den 15 och marscherade genom Mickelborg från Lübeck till Danehiyd var marschen 148 mil. Marschen gick genom 17 städer."
            
                                                  
Under måndagen får de östgötska krigsfångarna paradera på torget i Lübeck inför Napoleons framgångsrika marskalk, Jean Baptiste Bernadotte. Petter Hjelm och hans kamrater var således bland de första svenskar som kunde beskåda vår sedermera blivande kung och landsman!

Lördagen den 13 november skedde uppbrottet för truppen som tillfångatagits en vecka tidigare. Marschen anträddes söderut mot Frankrike till staden Donchery. Man marscherade genom krigshärjade platser.

Överallt beklagade sig människorna att deras boskap hade förts bort. Även om kyrkorna oftast fick användas som natthärbärgen led soldaterna svårt av kyla och drag. I Spandau fick man ligga utomhus i hällande regn.

FLYKTEN HEM TILL SVERIGE
Efter många äventyr och svåra umbäranden under ett år, som flykten hem till Sverige tog, nådde de så småningom hemmet. Brodern Nils ingick inte i den grupp som lyckades fly från fransmannen, utan dog av svält och umbäranden under sin fångenskap i Frankrike 1807.

Visan, som Petters sonson, Viktor, vår gammelfarfar nedtecknat och som han lärt sig i sin tur av sin far, Johannes, kom till under flykten hem och berättar om hur de hade det:

De plågade oss värre, långt värre än förut. De plågade oss över vår förmåga. Så fingo vi draga lik oxar för plog, de plågade oss över vår förmåga. Men Herren i höjden, de sina hjälpa kan. Det var väl i den bästa tid på året.

Ty samman ur vårt fängelse vi rymde, 15 man, som voro i blomstrande åren. Om dagen gömde vi oss i åker, äng och mark om natten som jägare måste vandra. Vår hunger var så stor, vår svett han var så stark när vi som dessa vägar måste vandra.

Som om inte detta var nog, så på hemvägen inte så långt hemifrån blev Petter upphunnen av två vargar. Det fanns ingen möjlighet att hinna undan - igen skulle Petters liv sättas på spel, nu när han var så nära hemmet.

I väskan hade han ett stycke palt som han först tänkte kasta till rovdjuren för att hejda dem, men så kom han att tänka på att palt var blodmat och då skulle det bli " ettervärre ". I sista stund fick han fram stålet och flintan och slog eld och tände sin pipa. Gnistan gjorde " gråbenen betänksamma " och när han sedan började blossa på pipan för fullt vände de om.

HEMMA IGEN FRÅN FRANKRIKE
Hemma igen från Frankrike, kunde Petter inte hitta sin familj på det ställe han hade lämnat dem. Han hörde sig för bland befolkningen i närheten och fick reda på att de varit tvungna att flytta upp till Rödingehult av någon orsak som jag inte kunnat utröna. Där föds dottern Anna Lisa den 23 november 1807.

Anna Lisa dör, endast 18 år gammal i vattusot, hon är även " fördärfad av ven. Sjukdom " som det står i husförhörsboken, skrivet av den nitiske prästen. Petter har med åren blivit lite mer tungsint och lågmäld, han satt ofta insjunken i tankar och då kom ofta tårarna. Upplevelserna i Tyskland och i synnerhet Frankrike hade nog påverkat honom starkt.

KRIGET I FINLAND
Strax därefter, inte långt efter dottern Anna Lisas födelse blev Petter på nytt uttagen till krig. Denna gång mot Ryssland i Finland, där hans far hade stridit för cirka 15 år sedan. Nu gällde det att leva upp till ryktet av en stor, stark och modig krigare som många i hans släkt hade varit, samt även hans eget rykte som en tuff och hård elitsoldat som livgrenadjärerna var. Han blev uttagen till slagen vid Sävar och Ratan.

På gården i Sävar där svenskarna slagit bivack, kunde han se ryssarna på andra sidan sjön. Petter och några av hans kamrater blev uttagna till en liten specialtrupp som skulle utföra en avledande manöver och därmed lura ryssarna i en fälla.

Petter och hans kamrater smög runt i omgivningarna och bland annat tände eld på en gård, de gjord även upp andra större eldar. Denna manöver skulle få ryssarna att tro att den svenska bivacken var betydligt större än den i verkligheten var.

Ryssarna gick i fällan när den svenska huvudstyrkan smög sig tyst och försiktigt sig fram och anföll dem, ryssarna blev totalt överrumplade av den manöver som Petter och hans kamrater hade åstadkommit.

I närstriden som utbröt mellan svenskar och ryssar, slog en förlupen kula från ett gevär bort Petters näsa. När dödsskräcken och viljan att överleva är så stark, märker inte Petter att näsan var borta, han känner heller inte den smärta som skadan orsakat.

Det var först framåt morgonen, då det börjat ljusna och de värsta tumultet lagt sig kände han en fruktansvärd smärta i ansiktet. Hans kamrater märkte att han var alldeles blodig i ansiktet och han själv märkte att skjortan var alldeles nerblodad.

Han vandrade bort mot fältskäraren ett stycke bakåt i leden, han gick bland döda som låg i hundratal på fältet där de hade slagits, han hörde även hjärtskärande skrik från skadade som ännu inte hade tagits om hand, samt stönande från döende.

Hästar stapplar omkring med avskjutna ben. När en barmhärtig soldat gör slut på lidandet för en häst, får han en mycket skarp åthutning av fänriken, " Man offrar inte kulor och krut på kreatur ", skrek han åt den arme soldaten som endast tyckte synd om hästen

När han kom fram till fältskäraren fick han sitta och vänta länge, smärtan i ansiktet var olidlig, men de fanns många före honom med värre skador. Han hörde skriken från tältet, där fältskäraren amputerade ben och armar, blodlukten var stark och stanken från de döda började göra sig påmind. Petter var vid mycket illa mod, men han levde i alla fall, tack och lov.

Fältskäraren kom fram till Petter, som vaknade ur sitt nästan komaliknande tillstånd, dels av smärta, blodförlust, och totalt slut och utpumpad som han var efter nattens strider. Han tittade på Petters skador, hällde på lite brännvin för att desinficera såret lite grann, det sved som eld och Petter skrek ut sin smärta.

När det värsta lagt sig lindade fältskäraren ett tygstycke runt hans ansikte och han fick lite brännvin att döva smärtan med. Petter förflyttades till de bakre leden där han fick vila sig några dagar. Smärtan i ansiktet var nästan outhärdlig och för att klara detta, var Petter för det mesta starkt alkoholpåverkad.

HEM FRÅN FINLAND
Petter blev så småningom hemskickad på grund av sina skador, han mönstrade av i Härnösand den 6 oktober 1809. Där stod Petter i hamnen i Härnösand och marschen hem påbörjades dagen efter ankomsten. Han kommer hem till Kisa i januari 1810. Han går upp till Rödingehult i tron att familjen är där. Men där fanns de inte, så på nytt får Petter höra sig för i omgivningarna vart familjen tagit vägen.

Familjen hade varit tvungen att flytta tillbaka till Hagstugan där Brita hade fått tjänst som piga på Korpklev. Brita blev först rädd när hon såg Petter komma gående uppför backen vid torpet. Han var ju inte alls sig lik och med näsan bortskjuten, såg han nästan grotesk ut. Hur som helst, Brita blev glad, han levde trots allt.

Petter var vid hemkomsten sjuk och svag dels av den långa marschen och såret i ansiktet som var infekterat och dessutom frostskadat. Han var slut, både kroppsligt och själsligt, efter alla de upplevelser och umbäranden han hade fått utstå. Men bara att få vara hemma hos sin familj även om torpet och livet i övrigt var ett elände så framstod det som himmelrike i jämförelse med vad han upplevt.

Brita, vid sidan om sitt slit på Korpklev och oron över att ha något att sätta på bordet till mat på kvällarna, vårdade hon Petter med olika slags örter, lavar och mossor som hon hämtade sena kvällar i skogen. Vården och omsorgen som Brita gav Petter och att han fick vara hemma, slippa höra skrik, skott från gevär och kanoner samt krevader från exploderande krut gjorde att han så småningom återhämtade sig.

Den 17 oktober 1810 föds deras femte barn, Anna Greta i Hagstugan. Lilla Anna Greta blir knappt 11 år och hon dör den 17 juli 1821. Under åren som går föds sonen Sven Johan den 11 januari 1813 i Rödingehult. Dottern Brita Sophia föds den 3 december 1815 i Rödingehult. Dottern Eva föds den 14 februari 1817 också i Rödingehult.

Och slutligen vår farfars farfar - Johannes som föds den 25 maj 1824 även han i Rödingehult. Under år 1820 innehar Petter torpet Toppkullen, 1821 arbetar han som dagsverksarbetare på Ulvingbo.

HJELMSTUGAN - GRATIALIST
Vid generalmönstringen den 10 juni 1818 får Petter avsked ur Livgrenadjärererna på grund av venerisk sjukdom och han blir så kallad gratialist - dvs. han får en viss pension från militären samt att han får en bit egen mark som är tilldelad av Sundsnäs.

Han får också löfte att till stugbyggandet ta så stora träd i skogen som han själv orkade bära hem. När stugan var färdig visade det sig att Petter hade huggit och burit hem väldiga stockar och stugan, - efter dåtida mått -, var både hög och rymlig.

Petter hade under sina år som indelt soldat marscherat oerhört mycket. Detta slet mycket på skor och kängor. Någon skomakare fanns inte tillgänglig så det var bara att lära sig själv att reparera dem. Detta hade han nytta av när han avskedats ur militären - han hade ett litet skomakeri hemma vid Hjelmstugan som drygade ut hans knappa pension

Understöd utgick dock inte automatiskt om soldaten hade passerat en viss åldersgräns (50 år) och tjänstgjort i minst 25 - 30 år vid avskedet. Vanligen krävdes ett hedrande uppförande under hela tjänstetiden samt att soldaten bedömdes sakna förmåga att försörja sig själv efter avskedet.

Om han till viss grad bedömdes som arbetsför fick han, om han blev tilldelat understöd, vanligen ett lägre belopp. Före 1730 fick sällan någon understöd om han inte varit sårad.  
 

Han fick lämna torpet där han bott och brukat jorden under lång tid. Det kunde dock hända att han fick bo kvar så länge han levde.
Om han var frisk och orkade kunde han få en tjänst som dräng hos någon bonde eller enklare sysslor i socknen. Ofta var det fattigvården som väntade.
 

De som var understödstagare, gratialister, hämtade vanligen ut sitt bidrag vid regementets likvidationsmöten. Det var då regementsskrivaren som delade ut pengarna och sen redovisade utbetalningarna till krigsmanshuskassan.

Under 1800-talet delade man in gratialisterna i fyra klasser.

Hustrun Brita dör hemma i Hjelmstugan den sjunde september 1846. Nu hade Petter endast yngsta dottern Eva med sin oäkta son Johan Alfred kvar hemma. Hon stannade kvar på torpet och sköter Petter tills han dör den 20 oktober 1855.

Redan den 30 november samma år gifter sig Eva med en Per Johan Andersson från Vimmerby och han flyttar in i stugan tillsammans med Eva.

Den 20 augusti 1868 dör Eva hemma i Hjelmstugan. Per Johan bor kvar i stugan och gifter om sig med en Sara Sofia Andersdotter som är den sista boende på Hjelmstugan hon dör 1927 96 år gammal.

Idag finns en skylt i en liten skogsglänta strax söder om Kisa som utvisar platsen för Hjelmstugan man kan ännu idag se rester från den gamla stengrunden.

Källor: Claes Hjelm, Lennart Hjelm

KÄLLHÄNVISNINGAR
Riksarkivet - Husförhörslängder, födelse- och dopböcker, dödböcker, Internet - Rolf Ström site, De fattigas Sverige av Julius Ejdestam, Claes Hjelm, Lennart Hjelm, Hans Carlsson, Svenningeby Monica Warnstam Linköping.

Stockholm i juli 2002